Tankar runt terapi

Jag har som tidigare sagt tjatat till mig lite terapi. Inte för att jag lider av något hemskt eller har det jättejobbigt, men för att jag funderar väldigt mycket över små saker i livet som kan bli stora. Jag har varit i en förändringsfas ett tag nu. Det känns som det finns endel grejer som kan bli bättre och som ska "rättas" till och då blir livet liksom ännu bättre :) Jag vill fixa det här så det inte senare blir ett stort problem.

Om man tänker mycket över något så är det ett tecken på att det verkligen har betydelse i mitt liv. Därför tog jag tag i detta.

Jag är otroligt intresserad av psykologi och självanalyserar mig 24/7 i princip. Det är inte alltid till min fördel. Dels blir saker förstorade genom att man tänker mycket och dels behöver nog min hjärna vila lite från mig själv ibland .

Jag är ofta steget före, har behov av att vara det. När något händer och när skadan sker är jag redan halvvägs med damage control för jag har kunnat "förutspå" att det skulle bli så. Därför är det relativt lätt att plocka upp bitarna och gå vidare.

Vet inte vad som driver mig här.. Kanske är jag ett kontroll freak, kanske är det för att jag klokt kan stå där och nicka eftertänksamt och säga: jo men det här såg jag redan innan, förstod att det skulle bli så här.

Men är jag inte förberedd så kommer jag ha fixat något på ett kick. För om det finns något positivt i detta så kan jag nog säga att jag är rätt person att ha med i en nödsituation :)Jag blir produktiv, handlar snabbt, håller huvudet kallt och kommer alltid landa på fötterna och skulle jag mot all förmodan inte göra det så vänder jag mig snabbt och kommer på fötter. Det finns inga andra alternativ.

Det är en av mina karaktärsdrag som jag är tacksam för. Tyvärr kanske jag är det av fel skäl. Jag kan vara väldigt tapper och handelskraftig, men kanske är det inte för att jag bara är det. Jag kan vara livrädd, men då kastar jag mig in i det vad det än är, jag måste själv lösa mina problem och situationer jag kan inte lita på att andra fångar upp mig. Fast vara livrädd ger en adrenalinkick..

Jag vill inte besvära andra med mina problem. Jag litar nog inte på att andra kan lösa dem för mig. Här har vi kanske problem nummer 1: jag kan inte helt ge mig helt och hållet åt någon annan för jag kan inte vara säker på att allt ordnar sig. Detta har inte kommit upp i terapin än, det är ren självanalys, men det kommer nog upp under tiden i relation till det vi diskuterar just nu. Jag måste ställa mig frågan: vad skulle hända om jag inte alls är förberedd och vad skulle hända om jag lät någon ta hand om mig när det behövs? Ok just for the record, jag är inte alltid förberedd.

Ska vi gå på lite mer ytliga exempel på mitt fixande och trixande så kan det gälla att planera en fest. Jag älskar att se andra ha kul, att se till att de trivs och har det bra. Jag är en perfekt värdinna i det avseendet. Det ger mig en bra känsla sen kan jag rodna av alla komplimanger jag får och då blir det jobbigt, för är kommer problem nr 2 - Jag kan inte ta till mig komplimanger speciellt bra. Antingen viftar jag bort det och säger att vem som helst kan få ihop en fest eller middag eller var det är. Eller om komplimangen kommer från en kille som jag har ihop det med är risken att jag blir irriterad och börjar leta fel.

Man har så många sidor man hela tiden visar upp, inte för att man försöker vara någon annan men en person är mångsidig.

Jag kan vara äckligt självsäker. Det är inte en fasad för jag är självsäker på vissa plan, sen kan jag vara sjukt osäker på andra, medans jag är neutral på något annat. Så fungerar alla antar jag.

Hade det inte varit häftigt att samla ihop alla personer som känner en och samma människa och be dem alla berätta sitt intryck av den personen. Det kommer nog upp massor av saker och folk undrar: Pratar vi om samma person?

En sak jag kommit fram till på dessa 2 gånger i terapin är något jag tror nästan alla som går i terapi konfronteras med: Att vara rakt och helt 100% ärlig. Det är skitsvårt!

Inte för att jag hittar på saker, men jag märker att jag vinklar grejer, får dem att låta bättre eller utelämnar saker för det kanske kan ge ett konstigt eller fel intryck. När man sitter där och pratar så är det inte bara psykologen man berättar saker för utan också för sig själv. Det är där det jobbiga ligger i att vara totalt ärlig mot sig själv! Det måste jag öva på.

Jag är en stolt och tapper person men samtidigt otroligt känslosam. Det är ofta jag har nära till gråt av olika skäl som att jag blir ledsen, frustrerad, glad eller kanske sårad. Jag kan gråta när jag tänker tillbaka på stunder jag varit elak mot någon, eller av att saker inte blev som jag ville de skulle bli, att jag saknar min farmor eller att jag ser en ensam person eller att någon blir illa behandlad.

Ofta har man inga problem att gråta bland folk om man ser en sorglig film, men när det kommer till riktiga situationer kan jag inte släppa fram det. Klumpen i halsen blir gigantisk men jag kan inte brista ut i gråt, det sitter långt inne. Vilket bara är dumt, folk kan se tårarna som vill tränga fram, det hör på rösten och hakan darrar.

Det har nog också med kontroll att göra.. Kanske borde ta upp det med :)

När jag läser vad jag skrivit framstår jag som ett neurotiskt psykfall haha. Då finns det flera grejer jag inte ens skulle ta upp här på blogen. Ja men vilken tur att detta psykfall har hittat till terapi i alla fall :)

Grattis om du kom ända tills slutet av detta långa inlägg!