Den lilla envisa 5-åriga flickan

Idag var jag på irriterat och dåligt humör. Kände verkligen inte för att prata med någon och snäste lite surt att om jag hade haft pengar nog att klara mig så hade jag sagt upp mig idag.. Detta var verkligen en dag där jag sjukskrivit mig för jag var så trött om det inte varit för att jag är så lojal och knappt kan sjukskriva mig när jag är sjuk!

Jag hade absolut inget tålamod med C som är den nyaste kollegan och verkligen kan dra upp de mest orelevanta saker i tid och otid. Ni vet en sån person som i skolan ställde invecklade frågor 1 1/2 minut innan lektionens slut.

Vid lunchen var jag bra uppretad och jag blir så jävla gnällig och negativ! Trist sida hos mig!

När jag kom tillbaka från lunchen såg jag väl missnöjd ut, så min chef frågade, Camilla är allt OK idag? Nej det är det inte! Jag ser det, sa han, har du för mycket att göra, kan jag hjälpa dig, är du stressad? Vad kan jag göra för att du ska känna dig bättre?

Han är så himla bra och schyst så det blev jobbigt att hålla uppe det griniga humöret så jag gick in i det lite gråtmilda "tycka synd om mig själv men jag är tapper" humöret och sa att han inte kunde göra något men att det går över..

Jag är så känslig att jag ofta blir tårögd och lite gråtmild i såna situationer, men det är väl när frustrationen börjar rinna ur mig.. En av anledningarna att han frågade att han tyckte jag var för tyst, och såg inte alls så glad ut som annars, hade jag väldigt mycket att göra?

Men jag kunde inte riktigt säga jo, idag har jag att göra för det indikerar att jag aldrig gör något annars när jag är på bra humör och det är jag 95% av tiden.. Det gick ju över för jag kan aldrig vara sur längre än några timmar, jag orkar inte med mig själv :)

Så blev det spinningdags, tog mig gäspande dit med huvudvärk. Så körde jag extra hårt i sprintarna, som en galning att jag nästan spydde, på riktig.. Lustigt nog var det som kom upp i huvudet iskall naturell yoghurt. Det ska jag äta nu :)

Dennis sa att jag kunde sitta ned med om det blev för mycket. Det är skitvarmt i just det badet med. Men NEJ jag ska minsann stå upp och sprinta som alla andra! Så började jag nästan grina igen för att jag, ja jag vet inte varför faktiskt..

Det är inga stora gråtkalas, men mer i stil med den 5-åriga envisa tjejen jag en gång var som med armarna i kors stampade foten i marken och antingen skrek: NEJ, jag vill inte!!!! Eller: JO, det tänker jag visst göra!

Åh vad jag kommer i håg henne :) Nog för att många ser det som en av mina sämre karaktärsdrag, men jag är själv ganska nöjd och stolt över den där lilla envisa tjejen inom mig som driver igenom sin vilja :)